Alan Ayckbourn är en mästare på att skriva pjäser där dialogen balanserar på gränsen till katastrof. Han lyckas skapa figurer som har både drivkraft och avgrund i sig. 

Vad då, så skriver väl många dramatiker? Jo, visst! Men Alan Ayckbourn lyckas samtidigt göra det så förbaskat roligt.

Fast när jag först läste pjäsen, tyckte jag inte alls att den var särskilt komisk. Rollfigurerna är med förlov sagt ganska misslyckade. Konflikter och livslögner blir blottade. Och över alltihopa lyser den glättiga julgransbelysningen upp den stora tomheten i deras liv. 

Men så läste vi manuset tillsammans, skådespelarna och jag. Och som vi skrattade. De misslyckade figurerna, konflikterna och livslögnerna blev synliggjorda i skrattets skimmer. Som så ofta.

Bengt