Det här var första gången som jag regisserade fars. Därmed också först då jag förstod hur svårt det är att regissera just fars. Man kan ha gett skådespelarna alla möjliga underbyggnader och förslag till ingångar i situationerna, och ändå blir det inte roligt. Alla gör rätt, ingen gör fel, men det svänger inte. Ibland skulle man vilja säga, som regissör: "Gör likadant igen, fast roligare!" Men det hjälper så klart ingen. 

Det handlar så klart mycket om timing mellan replik och roll liksom mellan rollfigurer såväl som skådespelare, samt att ha den där lilla känsligheten som gör att rollen agerar helt trovärdigt i situationen, men ändå skruvar den lite, lite åt det osannolika. För mycket blir sökt, för lite blir tråkigt. Lagom! Och snabbt måste det gå!

Inte alla skådespelare kan spela fars. Alla regissörer kan heller inte regissera fars. Men jag kan... om jag får skådespelare som kan, vill säga. Det fick jag i den här uppsättningen. Det blev roligt, minns jag. Fruktansvärt roligt.

Bengt