Detta var förstlingsverket för Unga Musikteatern i Skåne, den länsteatersatsning som jag var konstnärlig ledare för under slutet av 90-talet.

Vi hade turen (eller oturen) att komma ungefär samtidigt med Disneys filmversion av Victor Hugos klassiker. Det var bra, då kunde vi hävda att vi körde "The True Story".

Disneys tolkning är mycket tillrättalagd: den vackre pojken får den vackra flickan, medan den fula krymplingen blir lycklig av att få titta på.  

Vi följde Victor Hugo mycket längre in i det farliga, obekväma och sorgliga. Den vackre Febus är en cynisk skurk, prästen är fanatisk och varken Esmeralda eller Quasimodo överlever. De dör tillsammans i slutet, likt Romeo och Juliet. Just därför blir deras längtan efter kärlek så mycket starkare gestaltad, liksom behovet av syndabockar och utanförskapets smärta.

Bengt