1962. Höst. Radion rapporterar om Kuba-krisen. På en skolgård någonstans i Sverige gråter en pojke. Hans bäste kamrat har dött. Inget är som vanligt för Pojken. Alla bara jävlas, hans sorg är tung och han ger sig själv skulden för kamratens död. Dessutom kan kriget bryta ut när som helst. Men på skolgården finns faktiskt en önskebrunn. Och så finns Lajla, den dödes syster. Tack vare henne och önskebrunnen tar sig Pojken till slut igenom sin sorg.

Börje Lindströms pjäs grep mig starkt. Jag kunde känna igen stämningar, händelser och känslor från min egen barndom. Utsattheten, rädslan för kriget, smygförälskelsen, klassens tyrann och den förhatliga frukostrasten som aldrig ville ta slut. Och så självklart: vemodet, sorgen samt den magiska kraften mitt i vardagen. Den som gör att kriget och önskebrunnen är lika verkliga. Så måste det vara. Annars finns inget hopp.

För filmen fick jag Filmens Dags stora pris för bästa filmregidebut. Det delade jag gladeligen med filmens producent, Carl Slättne.

Bengt