Jo, först regisserade jag Börje Lindströms underbara pjäs, om skuld, sorg och saknad som teater-föreställning med Boulevardteatern. En underbar ensemble. Och Garneys röda tegelvägg lyste rött mot de fallna höstlöven. Då utspelade den sig i det inre av Norrland, och de vuxna skådespelarna agerade barn. Så kan man göra på teaterscenen.

Sen, eftersom jag var så förälskad i berättelsen, ville jag bearbeta den för film, vilket jag gjorde med Carl Slättne. Då utspelade den sig i ett disigt Skåne, och rollerna gestaltades nu av barn. Nåt annat hade varit svårt på film. Men känslorna, utsattheten och rädslan är densamma. Här som där. Alltid!

Bengt